Vem sa att kärlek var lätt?

Det har hänt så sjukt mycket sen jag skrev sist. Jag har blivit kär. Jag av alla människor. Som lovade mig själv att aldrig låta en kille få mig att må dåligt igen. Jag ramlade dit.

Det är en kille jag har känt i över två år och jag var intresserad av honom sedan jag träffade honom första gången. Dessvärre har han en riktigt jobbig historia med sitt x som han aldrig riktigt velat släppa trots att hon har behandlat honom som skit. Vi har varit vänner, träffats mer som vänner...han har valt sitt x framför mig gång på gång på gång och ett tag sa jag till mig att jag aldrig skulle bli intresserad av honom. Känslorna var som borta. Men efter en resa så bara kom dom från ingenstans, och än en gång så valde han henne. Nu började det göra ont. Vi började träffas igen och det har gått upp och ner hela tiden. Han har fått hur många chanser som helst. Om och om igen har jag förlåtit honom. Nu sista gången var tufft, riktigt tufft. Var deppig i flera dagar, varken åt eller sov. Bara stirrade i tomma luften och grät. Jag som lovade mig själv att aldrig låta en kille få mig att må dåligt igen! Han ångrade sig igen och har nog insett att hon inte är något att ha. Jag har funnits vid hans sida hela tiden trots hur jag har blivit behandlad och all skit jag har fått ta. På något sätt vet jag att han är min drömkille. Ingen är felfri och det finns ingen annan kille jag vill dela mitt liv med, bilda familj med. Det kanske låter helt sjukt men har aldrig känt så här för någon innan. Han är verkligen speciell. Vi är lika i mycket och förstår varandra i väldigt mycket. Dessutom tror jag inners inne att han bara har varit förvirrad. Det är nog svårt att släppa en människa som man varit med i såå många år även om man mår dåligt. Jag verkligen hoppas att han har insett det nu, en gång för alla.

Han har sagt att han älskar mig och förmodligen älskar jag honom också eftersom jag har funnits här och gett honom såå många chanser som troligen ingen annan människa hade gjort. Dessutom fick jag hans nyckel och det måste ju betyda något? Ändå är jag livrädd. Jag är livrädd att han ska lämna mig, speciellt för henne. Jag borde vara superlycklig men idag har jag bara varit ledsen. Vågar inte lita på att han verkligen talar sanning denna gången. Jag skulle nog inte klara ett sammanbrott till. Därför hatar jag kärlek. Jag hatar att vara beroende av en annan människa och behöva känna massa jobbiga känslor, samtidigt som det inte finns något underbarare än att vara nära honom. 

Vad gör man? ....och vem sa att kärlek var lätt? ...jag bara hoppas att jag verkligen har hittat rätt och att det är min tur att få vara lycklig.

Abstinens

Jag kan inte ens beskriva hur sjukligt kåt jag har varit de senaste dagarna. 

Jag och min kk bestämde oss för att inte ha någon kk relation längre och istället bara ha sex ibland. Anledningen var för att jag höll på att få panik och kände mig mer som jag var i ett förhållande utan sex (då vi nästan aldrig har sex). Så jag kände att det hela var rätt meningslöst. Om jag skulle träffa någon annan och det skulle hända att vi har sex, så vill inte jag ha dåligt samvete för att ha "gått bakom ryggen". Vi är dock väldigt öppna och har bestämt att berätta för varandra om vi har sex med någon annan, vilket inte dröjde länge innan han hade. Det var dock hellugnt med mig med tanke på att det var mitt förslag och jag är mer glad över att han faktiskt var ärlig. Jag har inga problem att han har sex med andra så länge han berättar det för mig och testar sig efteråt. 

Jag har dock träffat en annan kille ett par gånger. Anledningen till att vi träffades från början var en helt annan anledning än sex men av någon konstig anledning så har vi ändå kommit in på dom spåren. Jag kände dock på mig att han var intresserad av något bara några gånger efter att vi träffats. Han är egentligen inte min ultimata typ av kille och såg honom mer som en vän tills sist vi sågs....

Vi hängde hemma hos honom och tittade på film och drack lite och pratade om allt mellan himmel och jord. Han kramade mig och höll om mig i soffan. "Helt okej om det stannar såhär", tänkte jag. Att enbart mysa är ju faktiskt otroligt mysigt!

Av någon anledning så hamnade jag iallafall i hans knä efter ett par drinkar och vi började kyssas. Jag fick smått panik eftersom jag inte alls hade tänkt mig det här med honom och gamla jobbiga tankar dök upp i huvudet. Ganska snabbt gick det upp för mig hur jävla mysigt det var att faktiskt kyssas med någon på riktigt. Det var år och dar sen jag gjorde det och jag hade glömt hur underbart det faktiskt är. Speciellt när han var otroligt bra på det. Jag sveptes nog med och han försökte ta det till nästa steg ett par gånger men jag fick säga till att jag inte kunde. Min hjärna sa helt stopp. Även om jag var kåtare än jag varit på månader så sa jag ändå nej. Vi fortsatte kyssas lite innan jag bestämde mig för att gå hem.

Sen dess har jag varit sjukligt kåt, både dag och natt och jag håller helt seriöst på att bli galen. Jag trodde jag började bli gammal som alltid var kåt innan men aldrig är det längre. Det kanske bara handlade om att jag inte fått rätt medicin? (Jag är ju verkligen en sucker för förspel och älskar nästan det mer än själva sexakten. Jag kan i princip inte ha sex utan förspel. Blir noll kåt.)

Dessutom vet jag att han och jag förmodligen gillar liknande saker i sängen och det gör mig bara mer kåt. Tanken av att ha sex med honom kan inte försvinna ur mitt huvud! Jag vill egentligen bara åka dit och dra av honom alla kläder och ha sex hela natten men min hjärna funkar ju inte riktigt så irl. 

Vi får se vart planet landar. Vi ska absolut ses igen och nästa gång vet jag faktiskt inte om jag kan låta kläderna vara på....

När man inte vill inse, men måste

Jag har nog insett ganska länge att människor är falskare än vad man tror. Och även fast man vet det, så bryr man sig om personerna. Alldeles för mycket. 

Jag har alltid varit en sådan person som bryr mig om vad andra tycker om mig och dessutom ska vara alla till lags. Jag har alltid varit för snäll för jag alltid har trott gott om folk. För gott...

Det ljusnar bara mer och mer för vilken falskhet som kretsar runt omkring. Folk man trodde var vänner, bästa vänner. Till och med familj.... 

Man har försökt att skjuta bort det för att man helt enkelt inte vill att det ska vara sant. Men jag börjar bli sjukt trött på människors beteende och all denna falskhet som människor ens ORKAR leva på. 

Lika lite som jag undrar hur fan jag själv orkar bry mig så mycket om andra människor?  Men som sagt, jag börjar bli äckligt trött på det. Egentligen skulle jag bara vilja säga upp mitt liv och be dom flesta dra åt helvete men det är ju lättare sagt än gjort...

Istället för att tro gott om folk så tror jag det värsta om folk tills dom bevisar motsatsen. Litar inte på någon. Det funkar bättre eftersom man då inte kan bli annat än positivt överraskad.

Att jag ens kommer in på det här på midsommar? Jag märkte bara så väl idag att man kan känna sig så vilsen bland sitt eget kött och blod. Känna att man inte hör hemma. Och det gör jag nästan alltid. Att jag måste vara någon annan för att bli accepterad eller för att leva upp till människors förväntan. Att hur mycket jag än kämpar så ser folk bara mina brister. 

Dock har jag insett hur jävla korkade människor som lever i denna värld. Att ens utsida skulle påverka hur gott hjärta man har. Hela vårat samhälle är snedvridet när det gäller sånt. Det har bara fått mig att kämpa emot ännu hårdare...

Folk ska älska dig för den du är.... du ska inte behöva ändra på dig för att bli älskad.

De personer som älskar dig som du är, det är sanna vänner.

Jag är otroligt glad över de få äkta vännerna jag har. Även om vi inte står varandra nära. Och även om det inte känns som jag har någon som hör av sig direkt och frågar hur jag mår eller sådär. Men jag vet att jag har rätt upptagna vänner, och att dom är väldigt omtyckta hos andra vänner också. Jag är dock glad över deras ärlighet i vått och torrt och att jag har dom i mitt liv. 

Jag vet inte alls vart jag ville komma med detta....

Jag har bara uppmärksammat vissa personers beteende dom sista dagarna och jag märkt hur mycket jag blir överkörd. Att folk pissar på mig när jag står med öppna armar och sen att dom kommer med de sämsta ursäkterna i hela världen. Sådana ursäkter som man skäms för att ens dra, ja så dåliga är dom...

Ensam är stark. Det har jag iallafall lärt mig....

Vad vill människor ha egentligen ha?

Jag hör och läser ofta om folk som hatar falska människor och inte vill ha dessa runt sig, men ofta när man är ärlig och sanningen inte passar så står man ändå där som ett stort svin i deras ögon. Jag är väldigt noga med att vara ärlig och för mig är det skillnad på att vara ärlig och vara rent utav elak i synpunkter. Dock känns det som folk aldrig är nöjda. Själv föredrar jag hellre en svidande sanning än falskhet. Sen behöver jag inte folks åsikter om mitt liv och mina val, men om jag ber om en åsikt så förväntar jag mig ett ärligt svar och inget som någon säger för att vara snäll. Sånt hatar jag.

Iallafall har jag lagt korten på borden idag. Även om jag känner mig lika elak som djävulen själv så vet jag att jag har gjort rätt och att jag är ärlig. Det var svårt att få ut det jag ville ha sagt. Man vet alltid vad man vill säga i huvudet men när man väl ska få ut det i ord så blir det bara pannkaka av någon anledning. 

Jag borde känna mig lättad och glad men snarare tvärt om. Mitt dåliga samvete kväver mig. ...och egentligen har jag ingen anledning till det.

Jag blir så trött på mig själv...

Alltid samma visa

Varför är det alltid så att när man väl hittar en lämplig kille/kk så kommer alla killar flockandes. Antingen har man alla eller så har man ingen. Det brukar vara så. Och jag är väl den traditionella typen, jag träffar inte flera killar samtidigt. Mitt samvete är alldeles för stort för det. Men just nu har jag ett problem som gör mig fullständigt galen..

Det är så att jag har en kk och har haft ett tag. Dock har vi nästan aldrig sex och har inte pratat mycket dom senaste veckorna. Dessutom vill han alltid i princip bara ha sex. Aldrig något direkt förspel eller pussar eller kramar, vilket jag älskar. Jag har svårt att bli upphetsad utan förspel och det blir väldigt stelt när man varken inkluderar kyssar, mys eller förspel. Jag tycker dock jättebra om honom men det känns som vi ligger mer på kompisnivå eftersom han knappt vill ta i mig, även om han vill ha en kk relation. 

Nåväl....till problemet...

Förra året träffade jag en riktig drömkille (om man ska sätta ord på honom). Vi började prata för 1-1,5 år sedan via internet och vi har pratat lite från och till sen dess. Han besökte min stad förra året och vi bestämdes för att träffas. Han är verkligen en sån kille man tappar andan för när man ser, och självklart är han äldre än mig. Jag är en riktig sucker för äldre killar. Dessutom är han är business guy och hard working (manliga pluspoäng). Vi var iallafall ute på ett glas förra året och en promenad. Thats it. Sen åkte han hem. Han är verkligen en sådan kille man drömmer om att ha i sängen och tanken av att ha honom under täcket är så frustrerande att man nästan vill hoppa från en hög avsats. 

Han kommer iallafall hit igen snart och vi pratar om att ses. Denna gången ville han att jag ska sova över med honom på hans hotell. Det är i princip omöjligt att tacka nej till..

Men här står jag med en kk redan och världens beslutsångest. Jag är väldigt rädd att förlora den andra killen som vän och vi har lovat varandra att säga till om vi träffar någon annan (vilket jag naturligtvis kommer göra). Men då kommer dom här skuldkänslorna... och jag vet inte varför !! Jag blir helt galen! Med tanke på att vi inte är ihop, knappt ses och inte har haft sex på flera veckor så borde jag inte ha det. Men det har jag... 

Så vad gör man? Fortsätter med sin kk och tackar nej till sitt livs drömkille aka drömnatt eller go for it och tar chansen att förlora en bra bekantskap? 

Damn you karma...

KK

Även om jag alltid har velat ha en fungerande kk relation så har det aldrig riktigt funkat för mig. Antingen har jag eller killen som jag haft sex med, fått känslor. Jag har aldrig riktigt förstått varför det ska vara så svårt att stänga av känslorna och bara ha skönt galet sex utan komplikationer och drama. Men tydligen är det inte så enkelt...

....förräns nu.

Den här killen som jag berättade om i förra inlägget träffar jag fortfarande och vi har inlett en form av en kk relation. Och jag har noll känslor för honom. Kanske för att han kan vara lite svinig ibland och att jag inte riktigt kan urskilja den sidan från vad han säger är hans sätt att driva med folk från att vara hans sanna jag. Jag stannar på den säkra sidan och antar att det är den han är. En kille som älskar bröst, rumpor och snygga tjejer, och dessutom älskar att flörta med tjejer. Dessvärre tror jag att jag är mer sexgalen än honom. 

Jag är inte svartsjuk någonstans, jag känner mig mer som ett billigt trash luder när jag träffar en kille och han raggar på andra brudar samtidigt. Man känner sig som något som han tar för stunden. Även om jag faktiskt tror på att han älskar att titta men inte knullar tjejer bara sådär även om han kan. Precis som mig. Jag tror att han är lite som mig att one night stands inte intresserar honom så mycket, det är roligare att inleda en kk relation och lära känna varandra och ha bra sex istället. Visst kan man ha bra sex under one night stands men det har inte direkt hänt många gånger för mig eftersom jag gillar att lära mig vad den andra gillar och tvärtom. Dessutom gillar jag lite annorlunda saker och att testa på twisted things. 

Jag vet inte riktigt hur länge denna kk relationen kommer dock, det går lite upp och ner och ibland saknar jag att kunna ha sex med vem jag vill. Jag är ju lite "traditionell" och har bara sex med en kille åt gången (om det inte är trekant eller liknande) eftersom jag inte har samvetet till att knulla två killar bakom ryggen på varandra. Det känns fel även om det bara är kk. Däremot kan jag göra det med tjejer när jag har en kk. Killar brukar inte ha någonting emot det och dessutom vill ju han som jag träffar nu, gärna ha tre kant han också.

Vi får väl se vart det leder. Men vi är på väg mot en sommar och därmed många nya roliga platser att utforska och ha vilt sex på.

På gott & ont

Det har gått ett tag sen jag sist skrev. Jag borde ha bloggen kopplad till min hjärna för där inne skriver jag inlägg varje dag, men när jag sen sätter mig vid datorn så är allt det där jag tänkt skriva, som bortblåst. Eller så låter det bara helt fel. Därför uppehållen...

Killen som jag träffade håller fortfarande på att höra av sig trots att jag lagt korten på bordet. Han förstår inte alls. Han sms bombar mig och jag känner hur det börjar utvecklas till någon typ av stalker nivå, vilket är mindre trevligt. Jag har försökt vara snäll och säga som det är men tydligen gick det ut i andra örat lika fort. Måste man bli otrevlig för att vissa ska förstå? Att vara otrevlig är inte riktigt min grej...

Iallafall så har jag börjat hänga lite med en kille som jag träffade för ett tag sedan. Han är riktigt riktigt söt och vi har hängt som kompisar. Det läskiga är att han påminner mig om en kille som jag träffade lite förra året som jag tyckte rätt mycket om. Jag som aldrig tycker om någon(?). Självklart sket det sig med honom för han sa en sak och gjorde en annan och betedde sig som en skitstövel och sånna har jag tyvärr inte mycket för, även om jag rent ut sagt skulle kunna bo i hans säng och hans famn. Jag har nog aldrig känt så mysigt att sova med någon. Men det hör inte hit...

Dom två påminner iallafall lite om varandra. Jag kan inte sätta fingret på hur. Det är på gott och ont. Jag är rädd för att få upp ett intresse som förmodligen kommer gå till spillo. Det känns så dumt att utmana en kompisrelation även om jag inte hade velat göra annat än att krypa under täcket med honom. Men ni vet hur det är. Ofta är det bara kul i början, sen tappar någon intresset och allting blir stelt. Man vet oftast det innan men ändå utmanar man det. Jävligt dumt egentligen. Han gör mig dock jävligt kåt och det var längesen jag blev så kåt i någon killes närvaro. Det är den här sexuella stämningen jag pratade om i ett tidigare inlägg. Det är så frustrerande samtidigt som jag njuter till 100%. Jag älskar att spela det spelet, ändå tills det är över. För det brukar inte hålla mer än så. 

Även om jag är på god väg till att stänga av mina känslor rätt bra när det kommer till killar, sex och relationer så finns det fortfarande en liten låga kvar och den stör min vardag. 

Och det värsta är att jag vet vad jag borde göra, men mina drifter håller inte riktigt med. Om min hjärna och mina drifter ska ta en fight om det så vet jag redan nu vem som kommer vinna, och det är verkligen på gott och ont. Men vad gör man?