När man inte vill inse, men måste

Jag har nog insett ganska länge att människor är falskare än vad man tror. Och även fast man vet det, så bryr man sig om personerna. Alldeles för mycket. 

Jag har alltid varit en sådan person som bryr mig om vad andra tycker om mig och dessutom ska vara alla till lags. Jag har alltid varit för snäll för jag alltid har trott gott om folk. För gott...

Det ljusnar bara mer och mer för vilken falskhet som kretsar runt omkring. Folk man trodde var vänner, bästa vänner. Till och med familj.... 

Man har försökt att skjuta bort det för att man helt enkelt inte vill att det ska vara sant. Men jag börjar bli sjukt trött på människors beteende och all denna falskhet som människor ens ORKAR leva på. 

Lika lite som jag undrar hur fan jag själv orkar bry mig så mycket om andra människor?  Men som sagt, jag börjar bli äckligt trött på det. Egentligen skulle jag bara vilja säga upp mitt liv och be dom flesta dra åt helvete men det är ju lättare sagt än gjort...

Istället för att tro gott om folk så tror jag det värsta om folk tills dom bevisar motsatsen. Litar inte på någon. Det funkar bättre eftersom man då inte kan bli annat än positivt överraskad.

Att jag ens kommer in på det här på midsommar? Jag märkte bara så väl idag att man kan känna sig så vilsen bland sitt eget kött och blod. Känna att man inte hör hemma. Och det gör jag nästan alltid. Att jag måste vara någon annan för att bli accepterad eller för att leva upp till människors förväntan. Att hur mycket jag än kämpar så ser folk bara mina brister. 

Dock har jag insett hur jävla korkade människor som lever i denna värld. Att ens utsida skulle påverka hur gott hjärta man har. Hela vårat samhälle är snedvridet när det gäller sånt. Det har bara fått mig att kämpa emot ännu hårdare...

Folk ska älska dig för den du är.... du ska inte behöva ändra på dig för att bli älskad.

De personer som älskar dig som du är, det är sanna vänner.

Jag är otroligt glad över de få äkta vännerna jag har. Även om vi inte står varandra nära. Och även om det inte känns som jag har någon som hör av sig direkt och frågar hur jag mår eller sådär. Men jag vet att jag har rätt upptagna vänner, och att dom är väldigt omtyckta hos andra vänner också. Jag är dock glad över deras ärlighet i vått och torrt och att jag har dom i mitt liv. 

Jag vet inte alls vart jag ville komma med detta....

Jag har bara uppmärksammat vissa personers beteende dom sista dagarna och jag märkt hur mycket jag blir överkörd. Att folk pissar på mig när jag står med öppna armar och sen att dom kommer med de sämsta ursäkterna i hela världen. Sådana ursäkter som man skäms för att ens dra, ja så dåliga är dom...

Ensam är stark. Det har jag iallafall lärt mig....

Vad vill människor ha egentligen ha?

Jag hör och läser ofta om folk som hatar falska människor och inte vill ha dessa runt sig, men ofta när man är ärlig och sanningen inte passar så står man ändå där som ett stort svin i deras ögon. Jag är väldigt noga med att vara ärlig och för mig är det skillnad på att vara ärlig och vara rent utav elak i synpunkter. Dock känns det som folk aldrig är nöjda. Själv föredrar jag hellre en svidande sanning än falskhet. Sen behöver jag inte folks åsikter om mitt liv och mina val, men om jag ber om en åsikt så förväntar jag mig ett ärligt svar och inget som någon säger för att vara snäll. Sånt hatar jag.

Iallafall har jag lagt korten på borden idag. Även om jag känner mig lika elak som djävulen själv så vet jag att jag har gjort rätt och att jag är ärlig. Det var svårt att få ut det jag ville ha sagt. Man vet alltid vad man vill säga i huvudet men när man väl ska få ut det i ord så blir det bara pannkaka av någon anledning. 

Jag borde känna mig lättad och glad men snarare tvärt om. Mitt dåliga samvete kväver mig. ...och egentligen har jag ingen anledning till det.

Jag blir så trött på mig själv...

Alltid samma visa

Varför är det alltid så att när man väl hittar en lämplig kille/kk så kommer alla killar flockandes. Antingen har man alla eller så har man ingen. Det brukar vara så. Och jag är väl den traditionella typen, jag träffar inte flera killar samtidigt. Mitt samvete är alldeles för stort för det. Men just nu har jag ett problem som gör mig fullständigt galen..

Det är så att jag har en kk och har haft ett tag. Dock har vi nästan aldrig sex och har inte pratat mycket dom senaste veckorna. Dessutom vill han alltid i princip bara ha sex. Aldrig något direkt förspel eller pussar eller kramar, vilket jag älskar. Jag har svårt att bli upphetsad utan förspel och det blir väldigt stelt när man varken inkluderar kyssar, mys eller förspel. Jag tycker dock jättebra om honom men det känns som vi ligger mer på kompisnivå eftersom han knappt vill ta i mig, även om han vill ha en kk relation. 

Nåväl....till problemet...

Förra året träffade jag en riktig drömkille (om man ska sätta ord på honom). Vi började prata för 1-1,5 år sedan via internet och vi har pratat lite från och till sen dess. Han besökte min stad förra året och vi bestämdes för att träffas. Han är verkligen en sån kille man tappar andan för när man ser, och självklart är han äldre än mig. Jag är en riktig sucker för äldre killar. Dessutom är han är business guy och hard working (manliga pluspoäng). Vi var iallafall ute på ett glas förra året och en promenad. Thats it. Sen åkte han hem. Han är verkligen en sådan kille man drömmer om att ha i sängen och tanken av att ha honom under täcket är så frustrerande att man nästan vill hoppa från en hög avsats. 

Han kommer iallafall hit igen snart och vi pratar om att ses. Denna gången ville han att jag ska sova över med honom på hans hotell. Det är i princip omöjligt att tacka nej till..

Men här står jag med en kk redan och världens beslutsångest. Jag är väldigt rädd att förlora den andra killen som vän och vi har lovat varandra att säga till om vi träffar någon annan (vilket jag naturligtvis kommer göra). Men då kommer dom här skuldkänslorna... och jag vet inte varför !! Jag blir helt galen! Med tanke på att vi inte är ihop, knappt ses och inte har haft sex på flera veckor så borde jag inte ha det. Men det har jag... 

Så vad gör man? Fortsätter med sin kk och tackar nej till sitt livs drömkille aka drömnatt eller go for it och tar chansen att förlora en bra bekantskap? 

Damn you karma...