Det har hänt så sjukt mycket sen jag skrev sist. Jag har blivit kär. Jag av alla människor. Som lovade mig själv att aldrig låta en kille få mig att må dåligt igen. Jag ramlade dit.
Det är en kille jag har känt i över två år och jag var intresserad av honom sedan jag träffade honom första gången. Dessvärre har han en riktigt jobbig historia med sitt x som han aldrig riktigt velat släppa trots att hon har behandlat honom som skit. Vi har varit vänner, träffats mer som vänner...han har valt sitt x framför mig gång på gång på gång och ett tag sa jag till mig att jag aldrig skulle bli intresserad av honom. Känslorna var som borta. Men efter en resa så bara kom dom från ingenstans, och än en gång så valde han henne. Nu började det göra ont. Vi började träffas igen och det har gått upp och ner hela tiden. Han har fått hur många chanser som helst. Om och om igen har jag förlåtit honom. Nu sista gången var tufft, riktigt tufft. Var deppig i flera dagar, varken åt eller sov. Bara stirrade i tomma luften och grät. Jag som lovade mig själv att aldrig låta en kille få mig att må dåligt igen! Han ångrade sig igen och har nog insett att hon inte är något att ha. Jag har funnits vid hans sida hela tiden trots hur jag har blivit behandlad och all skit jag har fått ta. På något sätt vet jag att han är min drömkille. Ingen är felfri och det finns ingen annan kille jag vill dela mitt liv med, bilda familj med. Det kanske låter helt sjukt men har aldrig känt så här för någon innan. Han är verkligen speciell. Vi är lika i mycket och förstår varandra i väldigt mycket. Dessutom tror jag inners inne att han bara har varit förvirrad. Det är nog svårt att släppa en människa som man varit med i såå många år även om man mår dåligt. Jag verkligen hoppas att han har insett det nu, en gång för alla.
Han har sagt att han älskar mig och förmodligen älskar jag honom också eftersom jag har funnits här och gett honom såå många chanser som troligen ingen annan människa hade gjort. Dessutom fick jag hans nyckel och det måste ju betyda något? Ändå är jag livrädd. Jag är livrädd att han ska lämna mig, speciellt för henne. Jag borde vara superlycklig men idag har jag bara varit ledsen. Vågar inte lita på att han verkligen talar sanning denna gången. Jag skulle nog inte klara ett sammanbrott till. Därför hatar jag kärlek. Jag hatar att vara beroende av en annan människa och behöva känna massa jobbiga känslor, samtidigt som det inte finns något underbarare än att vara nära honom.
Vad gör man? ....och vem sa att kärlek var lätt? ...jag bara hoppas att jag verkligen har hittat rätt och att det är min tur att få vara lycklig.
